|
| F1 KALENDER 2013 |
| 1 | Australiens GP | 17/3 |
| 2 | Malaysias GP | 24/3 |
| 3 | Kinas GP | 14/4 |
| 4 | Bahrains GP | 21/4 |
| 5 | Spaniens GP | 12/5 |
| 6 | Monacos GP | 26/5 |
| 7 | Kanadas GP | 9/6 |
| 8 | Storbritanniens GP | 30/6 |
| 9 | Tysklands GP | 14/7 |
| 10 | Ungerns GP | 28/7 |
| 11 | Belgiens GP | 25/8 |
| 12 | Italiens GP | 8/9 |
| 13 | Singapore GP | 22/9 |
| 14 | Sydkoreas GP | 6/10 |
| 15 | Japans GP | 13/10 |
| 16 | Indiens GP | 27/10 |
| 17 | Abu Dhabi GP | 3/11 |
| 18 | USA:s GP | 17/11 |
| 19 | Brasiliens GP | 24/11 |
| SPONSORER |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2005 – Räikkönens Ã¥r |   |
|
|
|
|
|
|
Omständigheterna spelade Alonso i händerna under säsongens inledning. Nu har spanjoren slagit av på tempot medan Kimi sätter allt på ett kort i varje tävling. Johan Sundqvist analyserar hur detta faktum påverkar vår syn på Kimi och Fernando.
| |  | | Kimi Räikkönen har radat upp fina körningar under sommaren. |
Formel 1 är en märklig sport. Inom få andra sporter spelar tur och otur en sådan stor roll. Inom få andra sporter finns det ett så stort utrymme för bortförklaringar. Säg den andreplacerade föraren som inte mumlar någonting om varvade förare, bromsplattor eller om något diffust "problem med balansen" på presskonferensen. Att F1 är en materialsport gör givetvis ingenting för att mildra detta fenomen. Runt om i världen sitter fans och hittar fullt rimliga bortförklaringar till vart och varannat misstag som deras favoritförare gör. Varje uteblivit resultat kan ges rationella förklaringar. I denna värld av godtagbara ursäkter förlorar sportens åskådare ofta fokus på segraren. Det finns en martyreffekt inom Formel 1 som ser till att de som hyllas mest sällan är de som lyckas bäst. Att lyckas väl kan vara en stigmatisering i motorsportens makabra värld.
Det är i denna värld som förare som Gilles Villeneuve (sex segrar, ingen titel) värderas ofantligt mycket högre än förare som Nelson Piquet (tjugotre segrar, tre titlar). Det är i denna värld som en förare som Alain Prost, mannen som två år i rad tog fler poäng än sin stallkamrat Ayrton Senna, sällan nämns som en bättre förare än mannen han slog. Prost har fler segrar, poäng och titlar än Senna. Men det spelar ingen roll. När deras era diskuteras idag ser de flesta Senna som kungen av eran. Gilles ses av många som kungen av sin era. Det som kunde ha blivit är mer spännande än det som faktiskt var. Dessutom finns det en övertro på ren snabbhet bland motorsportsentusiasterna. I den berömda fabeln om haren och sköldpaddan skulle de flesta motorsportsentusiasterna hålla tummarna för att den snabba, men dumma haren skulle slå den långsamma, men kloka sköldpaddan.
Fernando Alonso kommer med allra största sannolikhet att sluta året som världsmästare i Formel 1. Den yngste genom tiderna. Men vad kommer de framtida nostalgikerna att säga om 2005 när säsongen förs på tal? Svaret är givet; det var Räikkönens år! Anledningen är givetvis att det som kunde ha blivit fortfarande kommer att vara mer spännande än det som faktiskt var och situationen är långt från unik i sportens historia.
1987 var Nigel Mansell snabbare än sin stallkamrat Nelson Piquet, men förlorade trots detta titeln. 1989 var Ayrton Senna snabbare än sin stallkamrat Alain Prost, men förlorade trots detta titeln. 1991 var Nigel Mansell och Williams-Renault snabbare än Ayrton Senna och McLaren-Honda, men förlorade trots detta titeln. De flesta ser idag 1987 och 1991 som Mansells år och 1989 som Sennas år. Piquet, Prost och Senna (1991) vann inte sina titlar – deras motståndare förlorade dem. Att sköldpaddan slår haren uppskattas inte alltid inom motorsporten. Kimi och McLaren är just nu snabbare än Alonso och Renault – det är ett påstående som få skulle bestrida. Längre än så sträcker sig sällan analysen hos de motorsportsintresserade. Men det finns fler faktorer än ren snabbhet att ta hänsyn till.
| |  | | Alonsos säsongsinledning var strålande. |
Vad har, exempelvis, Alonso och Renault för incitament att vinna varje tävling? Deras mål är givetvis att ta hem titeln som världsmästare vid slutet av säsongen. För att göra det krävs inte längre segrar. Säsongsinledningen var rena drömmen för Renault och efter Kimis haveri på sista varvet på Nürburgring har situationen varit sådan att Alonso inte har haft ett behov av annat än att bevaka utvecklingen i varje tävling och se till att inte förlora alltför många poäng till Räikkönen. Renault har inte behövt utveckla en bil som vinner, man har behövt utveckla en bil som håller. Kimi och McLaren hamnade, å andra sidan, tidigt i en situation där de i praktiken var tvingade att vinna samtliga kvarvarande tävlingar för att hålla drömmen om titeln vid liv. Varken Kimi eller stallet hade råd att nöja sig med andraplaceringar. Av den anledningen har säsongsutvecklingen varit förutsägbar. Kimi och McLaren är till stor del snabbare än Alonso och Renault därför att förarnas och stallens behov skiljer sig åt.
1987 tog Nigel Mansell sex segrar, Nelson Piquet tog tre. Mansell tog åtta pole positions, Piquet fyra. Under kvalet till Japans GP kraschade Mansell våldsamt och tvingades avstå från de sista två tävlingarna. Många tror att detta är den främsta anledningen till att Piquet blev världsmästare. Det stämmer inte. Piquet hade en ledning på tolv poäng inför de avslutande två deltävlingarna. Sju poäng under årets två sista lopp skulle garantera att titeln hamnade i Brasilien oavsett vad Mansell gjorde. Dessutom hade Piquet själv varit tvungen att avstå från att delta i San Marinos GP efter att han råkat ut för en våldsam krasch under kvalet, vilket få kommer ihåg idag. Från Monacos GP i maj till Italiens GP i september slutade inte Piquet sämre än tvåa i någon tävling. Efter halva säsongen hade Piquet 18 poäng mer än Mansell. Därefter hade inte längre Piquet ett behov av att vinna för att bli världsmästare. Mansell var, å andra sidan, i desperat behov av segrar. Den naturliga utvecklingen blev givetvis att Mansell satsade på segern och Piquet tog det lite lugnare. Mansell var haren och Piquet var sköldpaddan. Det var givetvis ingen slump att Mansell råkade ut för fler mekaniska problem än Piquet. Vid slutet av året stod Nelson Piquet som världsmästare, men de flesta ansåg att den värdige mästaren var Nigel Mansell. Han hade ju, trots allt, varit snabbare.
1989 upprepade historien sig. McLaren-Honda hade historiens kanske bästa förarkombination i Ayrton Senna och Alain Prost. Man hade dessutom den överlägset bästa bilen. Den unge Ayrton Senna var en av de mest aggressiva förare som någonsin suttit i en racerbil. Hans taktik kunde enkelt summeras som "vinna eller försvinna". Prost var, å andra sidan, en av historiens mest kloka förare. Han var bättre på att köra ekonomiskt än Senna, han var bättre på att undvika problem än Senna och han var bättre på att förutspå utvecklingen av ett lopp än Senna. Ayrton Senna stod på pole i tretton av säsongens sexton deltävlingar. Men otur och förarmisstag från Sennas sida, i kombination med rutin och mekanisk sympati från Prost innebar att Prost hade en ledning i mästerskapet på 20 poäng efter halva säsongen. Den naturliga utvecklingen blev därefter givetvis att Senna satsade på segern och Prost tog det lite lugnare. Senna var haren och Prost var sköldpaddan. Prost fokuserade sig på att ta sig i mål och undvika problem. Senna sprängde en motor i överlägsen ledning på Monza och kolliderade med en diskvalificerad Nigel Mansell i Portugal. Många tror att kollisionen mellan Prost och Senna på Suzuka var den främsta anledningen till att fransmannen lyckades slå sin stallkamrat. Det stämmer inte. Prost hade en ledning i mästerskapet på 16 poäng inför det berömda loppet på Suzuka. Vid slutet av året stod Alain Prost som världsmästare, men de flesta ansåg att Senna var den värdige mästaren. Han hade ju, trots allt, varit snabbare.
| |  | | Nigel Mansell och Ayrton Senna i Mexikos GP 1991. |
Så har vi 1991. Årets säsong är en i det närmaste perfekt kopia av 1991. Säsongen inleddes med en total dominans av Ayrton Senna och McLaren-Honda. Senna vann årets fyra första tävlingar i överlägsen stil. Kampen om titeln såg ut att vara över innan den ens hade börjat. Nigel Mansell och Williams-Renault hade varit relativt anonyma under säsongsinledningen, men utvecklingsarbetet i Williamsfabriken fortskred i ett rasande tempo och ganska snart stod det klart att Williams hade passerat McLaren. Williams akilleshäl var växellådan som orsakade ett par haverier för Mansell och Patrese. Samtidigt var McLarens bil mer tillförlitlig än någonsin. Senna visade nu prov på rutin. Halvvägs in i säsongen ledde han VM med 25 poäng före Mansell. Den naturliga utvecklingen blev givetvis att Mansell satsade på segern och Senna tog det lite lugnare. Mansell var haren och Senna, lustigt nog, sköldpaddan. Den stora ledningen i mästerskapet innebar att Senna hade råd att nöja sig med en andraplats. McLaren hade möjligheten att fokusera mer på tillförlitlighet än på snabbhet. Williams hade, å andra sidan, utvecklat vad som skulle visa sig bli historiens mest avancerade racerbil i sin FW14. Under sommarmånaderna gick Mansell fram som en slåttermaskin. I de tävlingar han gick i mål slutade han etta eller tvåa. Mansell visade sig vara mannen att slå trots att VM-tabellen visade annat. Men Mansell lyckades aldrig komma ikapp Senna. Vid slutet av året stod Ayrton Senna som världsmästare, men de flesta ansåg att Mansell var den värdige mästaren. Han hade ju, trots allt, varit snabbare.
Vad har historien lärt oss? Alonso krossade allt motstånd under de inledande tävlingarna. Fyra segrar och en tredjeplats var facit från de inledande fem deltävlingarna. Alonso hade vid den tidpunkten 29 poäng mer än Kimi Räikkönen. Men från och med årets sjätte deltävling, Spaniens GP, har Kimi Räikkönen och McLaren-Mercedes utan tvekan varit det genomgående snabbaste ekipaget. Alonso har visat prov på en mognad och en rutin som ytterst sällan visar sig hos så unga förare. Med undantag för förarmisstaget i Kanadas GP har Alonsos körning varit klanderfri, värdig den av en mästare i stil med Piquet, Prost och Senna.
| |  | | Kimi och Alonso delade på podiet i Spaniens GP. |
Kimi då? Med 29 poängs avstånd upp till Alonso fanns det givetvis inga alternativ för Kimi. Han har varit tvungen att anamma den unge Sennas taktik av att vinna eller försvinna. Kimi har vunnit – och försvunnit. Mansells akilleshäl var växellådan, Kimis är motorn. Men man kan fråga sig om Kimis tekniska bekymmer är en slump eller ej. McLarenstallet har öppet erkänt att man prioriterar snabbhet före tillförlitlighet. På Silverstone nämnde Pedro de la Rosa att Kimi varvar ur sin motor ett par hundra RPM högre än de övriga McLarenförarna. Detta är givetvis ett medvetet val. Kimi tjänar ett par hundradelar varje varv på detta, men han ökar även risken för ett motorhaveri. Kimis kritiker menar att Kimi är för aggressiv och kör sönder bilen. Kimis beundrare menar att Kimi konstant drabbas av otur. Sanningen ligger troligtvis någonstans där emellan. Det rör sig om ett kalkylerat risktagande från ett stall och en förare som inte har något annat val än att satsa allt på ett kort för att hålla hoppet om titeln vid liv.
Vi har en situation där Kimi satsar allt för att vinna varje tävling och där Alonso gör allt för att ta sig i mål utan att förlora alltför många poäng. Kimi är Mansell och Alonso är Senna. Eller, om ni så vill; Kimi är haren och Alonso är sköldpaddan. Det självklara utfallet av förarnas skilda inställning och taktik är att Kimi är snabbare och vinner fler tävlingar. Alonso är långsammare men tar i längden fler poäng. Vilken variant man föredrar är en smaksak, men tro inte att rollerna omöjligt hade kunnat varit ombytta om det hade varit Räikkönen som fått en smakstart på säsongen. Lek med tanken. Kimi leder VM 2006 med 29 poäng ner till Alonso efter fem deltävlingar. Skulle verkligen Kimi och McLaren-Mercedes vara så aggressiva under fortsättningen av året som de har varit under nuvarande säsong? Skulle verkligen Alonso nöja sig med andraplaceringar och inte satsa allt på ett kort för att minska klyftan i VM-tabellen? Skulle vi se på Alonso och Kimi med andra ögon om så vore fallet? Troligtvis skulle vi det. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet under årets avslutande deltävlingar.
Kimi kommer sannolikt inte att hinna ikapp Alonso innan säsongen är slut. Men han kommer att åtnjuta samma martyrskap som Mansell och Senna fick åtnjuta för sisådär 15 år sedan. Vid slutet av året kommer Fernando Alonso att stå som världsmästare. Många kommer emellertid att anse att Räikkönen är den värdige mästaren. Han har ju, trots allt, varit snabbare...
|
|
|
|
|
| |
|
|
| |
De senaste 100 F1-artiklarna. (Använd SÖK i menyn för äldre)
|
|
| |
|
|
|
|
| FÖRAR-VM 2012 |
| 1 | S.Vettel | 281.0 |
| 2 | F.Alonso | 278.0 |
| 3 | K.Räikkönen | 207.0 |
| 4 | L.Hamilton | 190.0 |
| 5 | J.Button | 188.0 |
| 6 | M.Webber | 179.0 |
| 7 | F.Massa | 122.0 |
| 8 | R.Grosjean | 96.0 |
| 9 | N.Rosberg | 93.0 |
| 10 | S.Pérez | 66.0 |
| 11 | N.Hülkenberg | 63.0 |
| 12 | K.Kobayashi | 60.0 |
| 13 | M.Schumacher | 49.0 |
| 14 | P.di Resta | 46.0 |
| 15 | P.Maldonado | 45.0 |
| 16 | B.Senna | 31.0 |
| 17 | J-E.Vergne | 16.0 |
| 18 | D.Ricciardo | 10.0 |
| KONSTRUKTÖRS-VM 2012 |
| 1 | Red Bull | 460.0 |
| 2 | Ferrari | 400.0 |
| 3 | McLaren | 378.0 |
| 4 | Lotus | 303.0 |
| 5 | Mercedes | 142.0 |
| 6 | Sauber | 126.0 |
| 7 | Force India | 109.0 |
| 8 | Williams | 76.0 |
| 9 | Toro Rosso | 26.0 |
| 10 | HRT | 0.0 |
| = | Marussia | 0.0 |
| = | Caterham | 0.0 |
|
|
|
;)
;)
;)
;)
