Brasiliens Grand Prix går på den högt belägna Interlagos- banan utanför Sao Paulo. Interlagos bjuder på en intressant utmaning för både förare, bilar och publik. Banan är mycket tuff mot material och förare, ett riktigt maratonlopp.

Som regel är underlaget dåligt med sättningar i asfalten och dåligt grepp. Även värmen och den höga luftfuktigheten brukar ge både motorer och förare problem med andningen. Vädret kan vara nyckfullt och solsken kan förbytas mot rena monsunregnet inom några minuter.
   Det gÃ¥r att köra om pÃ¥ Interlagos även om det är svÃ¥rt. I ingÃ¥ngen till banans första kurva, Senna-esset, finns ett bra tillfälle och även ingÃ¥ngen till Descida do Lago erbjuder en möjlighet för den som är sen pÃ¥ bromsarna.
   PÃ¥ Interlagos är det mekaniska greppet minst lika viktigt som det aerodynamiska. Framförallt gäller det i utgÃ¥ngen av Junção, en rejäl uppförsbacke, som leder ut till banans snabbaste parti förbi start och mÃ¥l. En dÃ¥lig utgÃ¥ng där och man tappar tid längs hela partiet fram till Senna-esset. Varvtiden blir garanterat dÃ¥lig.
   I sitt ursprungliga skick var Interlagos hela 8 kilometer lÃ¥ng och slingrade sig som en alpväg runt sig själv men kortades av till nuvarande utseende 1997. Tack vare sin karaktär som tvingar förarna att ta hand om materialet och försöka förutse väderomslag har Interlagos gynnat “tänkande" förare. För den som överlever kraftprovet väntar oftast en poängplats även om bilen inte är den snabbaste och genom Ã¥ren har det blivit en del överraskande poängtagare.
   Men överst pÃ¥ prispallen har det aldrig varit nÃ¥gon sensationsvinnare, om man inte betraktar Nigel Mansells vinst 1990 när han debuterade för Ferrari. Fittipaldi, Prost, Senna, Lauda, Schumacher, Hill, Villeneuve och Häkkinen, alla världsmästare, har vunnit här. Interlagos sÃ¥llar agnarna frÃ¥n vetet.