San Marinos Grand Prix kommer för många att innebära en evig påminnelse om de tragiska händelser som inträffade 1994 då Roland Ratzenberger och Ayrton Senna miste livet. Kanske hade olyckorna kunnat få en mindre tragisk utgång om det inte hade varit för att förarnas huvuden var så dåligt skyddade i dåtidens konstruktioner. Efter olyckorna skärpte FIA mycket riktigt kraven på konstruktörerna.

Tyvärr dog också en stor del av banans karaktär med Senna och Ratzenberger. Vad man gjorde efter -94, rätt eller fel, var att man byggde om banan. Det snabbaste partiet, från starten via Tamburellokurvan ned till Tosahårnålen, ersattes med ett par S-kurvor för att ta ned farten ordentligt. Snitthastigheten sjönk från dryga 222 km/h 1994, till 202 km/h det följande året för bästa kvalvarv.
   Eftersom banan har förlorat sitt högfartsparti ställer den andra krav pÃ¥ bilarna. Tidigare var det mekaniska greppet viktigare än det aerodynamiska vilket gjorde banan till en betydligt större utmaning än vad den är idag. Med den nya bankonfigurationen gÃ¥r det inte längre att göra en omkörning av egen kraft. Det krävs att konkurrenten gör ett misstag för att det ska öppnas en möjlighet. Visserligen kan man fÃ¥ se ett och annat omkörningsförsök i ingÃ¥ngen till Rivazza men oftast blir utgÃ¥ngen ur kurvan alldeles för dÃ¥lig för att kunna försvara positionen. Även ingÃ¥ngen till Variante Bassa erbjuder en liten öppning för den som är villig att riskera en buckla i kolfibern. Det gamla favoritstället Tosa är i det närmaste omöjligt att köra om i dÃ¥ hÃ¥rnÃ¥len ligger i alldeles för nära anslutning till Villeneuve-esset. Allt som allt rymmer Imola hela fyra chikaner om man inkluderar Tamburello och Villeneuve. Det är lite för mycket för att det ska bli bra racing.