Loppet på Monte Carlos gator är ett av de få klassiska GP som fortfarande finns kvar i tävlingskalendern. Tillsammans med Silverstone, Spa-Francorchamps och Monza tillhör Monte Carlo de banor man körde på i det första världsmästerskapet 1950, men tävlingarna på stadens gator började så tidigt som 1929.

Under åren har Monacos GP bjudit på minnesvärda lopp och även minnesvärda förarprestationer. Graham Hill var den som kom att dominera tillställningarna på 60-talet med fem segrar. Snäppet värre var Ayrton Senna. Brasilianaren lyckades vinna Monacos GP inte mindre än sex gånger under sin karriär - de fem sista åren han deltog, 1989-1993, var han obesegrad. Visserligen fick han 1993 års seger mer eller mindre till skänks efter att Alain Prost drabbats av bestraffningar och motorstopp, och vore det inte för en punktering på Nigel Mansells Williams 1992, skulle Senna fått se sig slagen av Mansells överlägsna FW14B. Å andra sidan var Ayrton på väg mot sin första seger 1984, då han i sin debut visade prov på en enorm körskicklighet i ett regnhärjat Monaco. Tävlingsledaren Jacky Ickx flaggade kontroversiellt nog av loppet när Senna hade lyckats ta sig om Prost. Ett varv till och Senna hade haft sju segrar under bältet.

Nelson Piquet gjorde liknelsen mellan att köra Monacos GP och att cykla runt i badrummet. Och faktum är att det inte är någon överdrift. Start- och målrakan leder fram till den svåra högerkurvan Sainte Dévote. I slutet av den efterföljande långa och ojämna uppförsbacken når bilarna en hastighet av 265 kilometer i timmen. Genom Casino och Mirabeau ner mot Loews-hårnålen, F1-cirkusens långsammaste kurva, som tas på tvåans växel i 40 kilometer i timmen. Ner mot hamnen och in i den berömda tunneln, vars belysning förändrades inför loppet 1996 för att minska omställningen för förarna då de kommer in från dagsljuset.
   Med sina trÃ¥nga gator erbjuder banan i storts sett inga omkörningstillfällen. Den optimistiske kan försöka ta sig förbi ner mot Nouvellechikanen efter tunneln, men det krävs en hel del för att lyckas med inbromsningen frÃ¥n 280 kilometer i timmen pÃ¥ det smutsiga innerspÃ¥ret. Banan fortsätter längs hamnomrÃ¥det via Tabac-kurvan, banans snabbaste kurva som kräver sin förare.
   Trots att Monte Carlo-banan har sÃ¥ lite gemensamt med de andra banorna i VM-kalendern utgör den en riktig utmaning för de främsta förarna. Aerodynamiken spelar en förhÃ¥llandevis underordnad roll och i stället är det förarnas reflexer och känslighet i gasfoten som prövas mellan de skoningslösa barriärerna.