|
Så har den äntligen kommit till Sverige, filmen som motorsportvärlden har väntat på ända sedan Sylvester Stallone för fyra år sedan avslöjade sina planer på att göra en film om några F1-förare. Efter många om och men blev det inte F1 utan CART-mästerskapet som stod i fokus. Sylvester Stallone fick hjälp av sin kompis Renny Harlin, som skulle regissera och ge biopubliken ett smakprov på hur förarna uppfattar verkligheten på banan. Men lyckades han verkligen? Och är "Driven" ett glädjeämne för oss motorsportfans?
Driven
  regi: Renny Harlin
manus: Sylvester Stallone
längd: 1.56
Jimmy Bly (Kip Pardue) är baby face-hjälten och rookien som överraskat alla och slåss om ledningen i mästerskapet med den rutinerade tysken Beau Brandenburg (Til Schweiger). Pardues rullstolsbundne stallchef (Burt Reynolds) inser att hans nya stjärna håller på att förlora mästerskapet och ersätter stallkamraten Memo Moreno (!) med en pensionerad ringräv, Joe Tanto (Sylvester Stallone). Stallone ska hjälpa det förvirrade underbarnet både bakom ratten och på ett psykologiskt plan vid sidan av banan. Det senare hindras av att underbarnets manager, tillika storebror (Robert Sean Leonard), är mer intresserad av att lillebror profilerar sig marknadsmässigt och tänker på en framtid med pengar i överflöd.
"Driven" är inte enbart en film om motorsport. Manusförfattaren Stallone försöker skildra en nykomlings sätt att hantera uppståndelsen, och pressen från sin stallchef och sig själv. Tyvärr lyckas han inte få oss speciellt intresserade av den unge stjärnförarens öden. Kanske är det för att vi aldrig får någon ordentlig bild av honom och vad hans syn på racingen är. Inte heller Stallones rollfigur får en ordentlig presentation. Frågorna kring varför han en gång slutade köra bil och varför han såg sig redo för en comeback hastas över.
I stället koncentreras handlingen utanför banan kring nya och gamla kärleksaffärer. Stallones gamla flickvän är nu tillsammans med föraren som han nyss ersatt och underbarnet Pardue slåss med den tyske tråkmånsen Schweiger om den unga, blonda skönheten Sophia (Estella Warren). Under ett ögonblick fick jag uppfattningen att det är förarfruarna som avgör CART-mästerskapen, men så är nog inte fallet. Såväl kärleksbekymmer som uppgörelser på banan kommenteras med en ständigt korthuggen och innehållslös dialog där rollfigurerna inte säger ett ord mer än det publiken i salongen nödvändigtvis måste veta (och ibland mindre). Det märks att Sylvester Stallone skrivit manus.
En del kan kanske stå ut med en dålig handling, obesvarade frågor och skådespelarprestationer som får dialogen i svenska såpor att framstå som spontan och okonstlad – detta är ju trots allt en film om motorsport. Problemet med "Driven" är att man höjer än mer på ögonbrynen ju fler mil förarna kör. I rättvisans namn ska det sägas att det finns motorsportscener i filmen som är realistiska, spännande och inte överdrivna in absurdum. Det är de bilder Renny Harlin filmat under autentiska CART-tävlingar, och som används som utfyllnad till närbilderna av Stallone, Pardue och Schweiger när de slåss om poäng i Stallones manus. Det är när specialeffekterna och datoranimeringen tar vid som all verklighetsanknytning lämnas utanför filmduken.
Ända sedan projekteringen av inspelningarna började har Stallone och Harlin påstått sig vara stora motorsportfans. Vi som verkligen är det har svårt att tro dem när vi ser resultatet av deras arbete. För här kraschas det, och det kraschas rejält! Här flyger det bilar tio, tjugo, trettio meter upp i luften, de landar och efter att de blivit påkörda på halvvolley av andra bilar flyger de iväg sextio, sjuttio, åttio meter utanför bana och läktare och landar i en sjö. Här fungerar däcktravar och avåkningszoner som katapulter, som ger bilarna mer fart och mindre trovärdighet. Sylvester Stallone har försvarat de överdrivna krascherna och sagt att de visst är verklighetstrogna. Sanningen är att det finns PC-spel för en hundralapp som följer fysikens lagar bättre än "Driven"-teamets sanslösa animeringsonani.
Det är emellertid inte bara krascherna som gör "Driven" till en vånda för den motorsportintresserade. Renny Harlin ville spegla bilkörande i 350 kilometer i timmen ur förarens perspektiv. Han lyckades inte särskilt bra. När vi följer en tätstrid på Torontos gator ur förarens synvikel åker vi i en jämn hastighet genom såväl kurvor som raksträckor. En uppsnabbad David Hasselhoff i "Knight Rider" inger mer trovärdighet. Och när CART-förarna tvingas köra i regn i Tyskland (nej, det är inte på Lausitzring) är regndropparna som träffar visiret så uppenbart datoranimerade att riktiga ombordkamerorna under autentiska regnlopp ger en bättre uppfattning om vad föraren ser och inte ser när det är blött ute (CART-förare har förresten aldrig varit bättre i regn).
Bilden av motorsport ur förarens perspektiv förstörs dessutom av Harlins snabba klipp och underliga kameravinklar. Vi ser oftare förarens fötter och pedaler än asfalten framför honom och så fort förarna sätter sig i bilen övergår filmen till ett smått kaotiskt MTV-stadium med osammanhängande bilder och opassande musik och man måste koncentrera sig i biomörkret för att förstå vem som leder loppet.
Felaktigheterna och frustrationen för den motorsportintresserade fortsätter. Vi ser PacWest-förarna Stallone och Pardue samtala med varandra i bästa "Top Gun"-anda, mitt under pågående tävling. Vid ett annat tillfälle blir underbarnet än mer förvirrat när han över radion tvingas lyssna till en polsk riksdag med flickvän, manager och stallchef som ledamöter – alla med var sitt headset. Avståndet mellan tätbilarna överskrider aldrig tre decimeter och slipstreaming framstår som onödig – det tycks vara lättare att ta sig i fatt bilen framför genom att ligga på sidan om den, även på snabba ovaler. På ovalerna styr förarna till vänster för att hålla sig på banan på rakorna och de tappar utan anledning fart mitt på en raka. Och när en förare i snäv vinkel kör in i muren i 350+ och glider ett hundratal meter uppochnervänd, bara för att sekunderna senare, på egen hand, få av sig säkerhetsbälte, ta ut ratten och krypa ut ur bilen innan räddningsmanskapet ens är på plats, då är måttet rågat.
Den mest bisarra scenen i filmen är den omtalade biljakten på Chicagos gator. Förarna är på någon sorts galaföreställning, och det är självklart ett kärleksbekymmer som får Pardue att hoppa i sin tävlingsbil som står utställd (och naturligtvis startklar med bränsle och ratt) och ge sig ut i trafiken. Stallone vill tala honom tillrätta och följer efter i sin tävlingsbil i 300 kilometer i timmen, sicksackande genom Chicagotrafiken. Under manusarbetet föreslog några tävlingsförare för Stallone att han skulle ta bort scenen eftersom den aldrig skulle kunna inträffa i verkligheten. Stallone höll med om att den var osannolik, men behöll den ändå.
Frågan är hur många av de tretton besökarna i biosalongen som kände sig nöjda när vi gick ut efter två timmars "Driven". Vilken publik kommer att uppskatta filmen? Den konstlade dialogen gör att de romantiska scenerna aldrig tänder till, de actionälskade Stallonefantasterna blir nog besvikna på att det bara är några bilförares säkerhet och inte hela jordens befolkning som är i fara, och motorsportälskarna kommer skratta okontrollerat på ett par ställen där det är meningen att de ska få gåshud. Frågan är om ens Sylvester Stallone och Renny Harlin kan känna sig nöjda med det de gjort. Stallone sägs vilja lämna actiongenren. Det sa han visserligen redan efter "Cop Land" 1997.
Men det finns en man som kan dra på smilbandet och känna sig lättad när han ser filmen. Med facit i hand ska Bernie Ecclestone vara evigt tacksam att "Driven" kom att handla om CART och inte formel 1. Hellre ingen publicitet än dålig publicitet.
|
;)