Mitt ute på den franska landsbygden ligger Magny Cours-banan. Med stöd av Frankrikes president Francois Mitterand flyttades Frankrikes Grand Prix från Paul Ricard till Magny Cours 1991 för att bättra på ekonomin i regionen.

Banan har fått utstå mycket kritik både från förare och publik på grund av sin sterila och tråkiga karaktär. Det finns flera medelsnabba kurvor och en snabb raka men rytmen förstörs av de alltför många och långsamma kurvorna. Vid tre tillfällen per varv får förarna gå ned på tvåans växel eller lägre för att ta sig igenom kurvor som mer hör hemma på en gokartbana än en fullvärdig Grand Prix-bana.
   Banans största utmaning är den snabba kombination av en vänster och en mycket lång högerkurva, Grand Courbe och Estoril, som tar förarna från startrakan ut till banans snabbaste parti som slutar med Adelaide-hårnålen. Adelaide-hårnålen är ett populärt omkörningstillfälle, något som David Coulthard demonstrerade för Michael Schumacher när han vann Frankrikes Grand Prix 2000. Därefter accelererar bilarna ned mot Nürburgringkurvan, en snabb höger-vänsterkombination, för att kort därefter ställa sig på hejdarna inför en 180-graders hårnål. Återigen, en kort sprintsträcka, genom Imolakurvan, till nästa långsamma kurva, Chateau d´Eau. Därefter följer en kort raka ned mot den avslutande chikanen som tas på ettans växel och leder ut på start- och målrakan efter 4.2 kilometer.
   Av alla banor som ingår i F1-kalendern så är det bara Monaco och Hungaroring som är långsammare än Magny Cours. Snitthastigheten når inte upp i mer än dryga 190 km/h på ett varv. Roligast för publiken blir det när Magny Cours får hjälp av vädergudarna för att höja spänningen. Den fina och jämna asfaltbeläggningen förvandlas till en isbana när det regnar och 1999 vann Heinz Harald Frentzen sin första seger för Jordanstallet när han kryssade fram mellan pölarna på den regndränkta banan.