Vid sidan av Spa-Francorchamps, Silverstone och Monaco är Monza den enda bana som är kvar i kalendern från 1950, året då VM i Formel 1 startade. Ett motorsportens Mecka dit världens mest entusiastiska publik vallfärdar i september då Italiens Grand Prix brukar gå av stapeln. Redan 1920-talet gjorde italienare och tyskar upp på Monzabanan medan engelsmännen hade societetssamkväm på Brooklands.

På ytan har banan behållt mycket av sitt utseende från 50-talet men de inflikade chikanerna har ändå betytt att banan har förlorat sin kanske mest spektakulära egenhet som gav upphov till så många ovissa och spännande lopp. Utan chikaner var Monza en utpräglad höghastighetsbana där slipstreaming var en högoktanig spänningshöjare där många lopp inte avgjordes förrän på slutvarvet. Historiens jämnaste F1-lopp avgjordes just på Monza 1971 när Ronnie Petersson kom tvåa efter Peter Gethin, bara en hundradels sekund bakom. Fem förare inom en 0,61 sekunder säger en del om hur tätt det var! Monza kom att bli en favoritbana för Ronnie som tog tre segrar här. Ironiskt nog ville ödet att Ronnie skulle möta sin skapare just efter en svår krasch på Monza 1978.
   Även med dagens chikaner är banan en höghastighetsbana där förarna toppar strax över 360 km/h före den första chikanen. Med sådana farter ställs bilarna in med så lite aerodynamiskt grepp som möjligt och bromsarna ställs på sitt kanske största prov under säsongen med en tre-fyra stenhårda inbromsningar per varv. Viktigaste kurvan är den berömda Parabolican, kurvan som leder ut mot start- och målrakan, som har en avgörande betydelse för varvtiden. En hård inbromsning, ner på treans växel i ingången, träffa apex, och gradvis accelerera ut på rakan utan att tappa greppet i takt med att kurvan öppnar upp. Största möjligheten till omkörning finns i ingången till den första chikanen, Prima Variante, för den som törs sig på en sen inbromsning. Annars är det hastigheten som står för spänningen.